Vanner

capo 2 G D7/F# Em C Em Dadd9 Bm Nu sitter han och sjunger igen; C skämt ur sin skrattande dvala. Em Du ber honom tystna igen, Dadd9 och låta händerna tala. G Bm D C Och han ler och förvandlas som pojkarna gör, G Bm Dadd9 när inget finns att teatra inför. Och han tror han är förälskad igen. Det är så mycket i skallen. Men när Du säger: God natt kära vän, står Du påklädd i hallen. Och Du går och han krymper, som pojkar blir små när dom är nakna med kläderna på. G För Du D/F# såg mer än min fåfängs gitarr. Em Du slet av en dräkt av en narr. Dadd9 Och lät mina bjällror få falla. Som nu när teater känns något befängt; i gryning när krogen har stängt faller bjällror från alla. Men mörkret faller bittert igen. Så han skrattar med ljuset. Du gråter i tystnad igen, med alla häxor i huset. Och han ringer och säger: Det mörker Du ser gör att stjärnorna märks lite mer. Så, han sjunger sina sånger igen. Och Du ler åt hans iver. Och när Du säger: Det ljusnar min vän, så sitter han redan och skriver: Ljuset blir större när natten tar form, och värmen blir mer värd i storm. Och Du tog del av min fåfängs gitarr. Du skratta' med enfaldens narr; två clowner som vråla' i natten. Som nu när teater känns mer relevant; när det enda är mörkt som är sant förstår jag dom flyende skratten.